lördag 31 maj 2008

Fyra snapshots

De tre månaderna i Kalifornien har varit synnerligen upplevelseintensiva, och de sista dagarna var definitivt inget undantag. Jag avslutar denna blog med fyra ögonblicksbilder från det sista dygnet i LA.


Onsdag kväll i baren på Bel Air Hotel. Mörka träpaneler på väggarna. Oljemålningar av  hjortar i skogsmark och änder i dammar. Läderfåtöljer, och en brasa sprakar i den öppna spisen. Det är bara den ytterst diskret placerade TVn med ESPN rullande som avslöjar att vi är i Amerika. En pianist i mörk kostym spelar klassiska verk på den blanka flygeln.
Själva hotellet var inte helt lätt att hitta. Vi körde fram och tillbaka ett bra tag på de slingrade vägarna i Bel Air. Magnifika villor dolde sig bakom häckar och staket. Plötsligt en motorcykelpolis, sedan en till och ytterligare en. En av villorna var helt omringad av ett stort säkerhetspådrag. Poliser på var tionde meter. Därinne pågick någon form av middagstillställning. Måste varit presidenten som var där, minst. 
På väg ut från hotellbaren smög vi runt en vända i den lummiga trädgården. Poolens ovala yta lyste starkt i turkos - som ett UFO under de omgivande palmerna och den svarta natthimlen. Vi mötte ett par som artigt nickade. Min ciceron i kändisvärlden upplyste mig exalterat om att detta var en av de ledande karaktärerna i serien Cheers. Utanför på gatan stod en flock paparazzi och väntade med de långa objektiven skjutklara. Detta är i sanning LA.


Torsdag morgon strax efter klockan 07.00. Platsen är sjukhuset Cedars-Sinai på Beverly Boulevard i Hollywood. Under hela min vistelse här har vi försökt få till ett besök på en klinik, och nu - på den absolut sista dagen - blev det av. Har aldrig varit inne i ett mer välutrustat operationsrum. Allt är toppmodernt. På en arm från taket bredvid operationslampan hänger ett kluster med fyra stora platta skärmar - EKG-kurvorna rullar förbi och ögonblicksbilder av medicinska data presenteras en mass. Inte helt olikt den skog av skärmar som börsmäklarna har framför sig idag. Det enda som länkar bakåt i tiden är de kirurgiska instrumenten i rostfritt stål på den grönklädda brickan. Saxar och pianger fick sin fulländning redan för 100 år sedan, och det är nästan skönt att veta att det i alla fall finns några prylar här inne som inte kommer att vara hopplöst omoderna inom 3 år.  
Under den hjärtoperation som sedan följer pratar kirurgen och sköterskan konstant med varandra. Inte om hur operationen går - det avhandlas i korthuggna repliker med firmans representant - utan istället försöker de överträffa varandra när det kommer till lustiga anekdoter från 70-talets discoera. Bägge två verkar ha varit med då, och samtalet är mycket underhållande att lyssna till.


Torsdag lunch - avslutningslunch med hajkinggänget på restaurangen The Bear Pit. Stickande BBQ-lukt och sågspån på golvet är två bra indikationer på att här serveras energirik mat. En tredje indikator är medelvikten på gästerna. Stället är helt fullt och det tar en god stund att få in käket - men när det väl kommer blir man inte besviken. Sandwichen består av vitlöksbröd och mängden kött mellan brödskivorna är påfallande. Och i skålen med bönor har man vräkt i rikligt med hackat bacon. Smaskens. Vi är överens om att det krävs åtminstone två efterjobbethajker upp på Mission Peak för att göra av med den mängd energi som vi nu inmundigat.


Torsdag kväll - i väntan på boarding av flyget hem på Tom Bradley International Terminal på LAX. Solen är på väg ner och lyser rakt in genom terminalfönstren. Halva himlen är färgad i olika nyanser av orange, och bergen borta vid Sunset Boulevard kontrasterar starkt i mörkblått. Man förstår tydligt varför gatan därborta fått sitt namn. Det är bedrövligt vackert, och åtminstone hälften av alla passagerarna fotograferar sceneriet med sina digitala kameror.
Väl uppe i luften gör vi lång en sväng ut över Stilla Havet för vinna höjd. Sedan tillbaka rakt över LA igen. Ljusen från miljontals lampor lyser därnere. De raka gatorna korsar varandra i räta vinklar och detta gör ljusskenet mycket ordnat. Man ser matrisen tydligt - som en oändlig spelplan till ett sällskapsspel. Flygmaskinen svänger, och nu ser man istället speglingen av ljusen i den blanka vingen. Plötsligt bli de raka linjerna lätt vågiga och böljar fram och tillbaka över vingen när vi kränger till lite. En vacker och värdig avslutning på en upplevelserik tid.

måndag 26 maj 2008

Las Vegas

Det finns ju ett amerikanskt uttryck som säger:
"What happens in Vegas stays in Vegas"
Därför ingen rapportering därifrån :-)
Men det är möjligt att jag lägger ut några bilder senare...

Nu är vi i alla fall tillbaka i LA efter en LÅNG bilresa genom öknen. Tog en 7-8 timmar. Det var fler som kommit på idén att åka tillbaka från Vegas till LA längs Interstate 15 på eftermiddagen Memorial Day - som är helgdag här. Denna helg var alltså tre dagar lång, och dessutom inleder den definitionsmässigt sommaren i USA - oavsett väder.

Det känns rätt löjligt att sitta stilla i bilkö på en motorväg med tre filer i vardera riktning mitt ute i en öken där vägen går rakt fram så långt ögat når.  Och det är ingen idé att byta fil heller. Bilar som man suttit och tittat på när kön stod still återser man plötsligt tre timmar senare i en annan kö. Detta stöder tesen att alla filer i slutänden går lika fort, alternativt att dessa bilar har lika stor otur som jag har i filbytena :-)


lördag 24 maj 2008

Cold Canyon

För några år sedan besökta jag i Death Valley - en av jordens torraste platser. Det regnade...
Igår besökte vi Grand Canyon - inte heller den känd för väta. Det haglade och snöade...
Hur skall man tolka detta?

I varje fall var det synnerligen vackert med hagelskurarna som en efter en kom blåsande söderifrån över platån, täckte marken med vita småkulor och sedan kastade sig ut över avgrunden och tillfälligt raderade ut utsikten över stenväggarna på andra sidan canyonen. Det liksom hände något hela tiden - utsikten kom och gick. Inte bara stå och glo på samma vy hela, utan man kunde återupptäcka den igen och igen.

Men som Mats uttryckte det: Man blir inte besviken på Grand Canyon - oerhört häftigt. Ju mer man ser ju mer vill man upptäcka. Måste komma tillbaka med mera tid i bagaget och hajka hit och dit bland stenväggarna.

Nu morgon i Williams - den lilla stad längs gamla Route 66 som vi bor i. Påplälsade människor handlar på Safeway på andra sidan gatan. Några enstaka bilar åker förbi och molnen ligger lågt. Enligt lokalbladet skall en vildavästernaprad gå av stapeln nu klockan 10 på förmiddagen. Vi befarar det värsta och laddar kamerorna inför eventet.

onsdag 21 maj 2008

Yosemite igen





Några bilder till från förra helgen.

Skir vårgrönska i Yosemite - som att vandra i en skånsk bokskog ungefär, men med inslag av både redwood och dogwood, den senare i form av en stor, vit blomma på buske.

Mirror Lake fullgjorde sin uppgift och speglade både berg och besökare i sin blanka yta. 

Under lunchpausen vid stranden i Little Yosemite Valley kom plötsligt en orm simmande i det kristallklara vattnet. Gracilt slingrade den sig fram med högt buret huvud mindre än en meter från där vi satt. Strax nedströms oss gled den i land och klättrade enkelt upp i en träd-busk-kombination som råkade stå där. Jag måttade länge för att få till en bild med tungan ute (ormens, alltså), men den var nog för rädd för att posera på det viset. 

Söndagspromenad upp till Yosemite Point. Ordentligt med höjd att knata uppför, men utsikten över dalen och Half Dome när man väl kommit upp utgör mer än väl lön för mödan.

En sak till måste nämnas:
Vill man äta en god middag i fantastisk miljö i Yosemite så skall man besöka the Ahwahnee Hotell Dining Room. 350 gäster dinerar samtidigt i en sal som överträffar mina fantasier rörande Valhall. Takhöjd, eldstäder, fönster - allt är överdimensionerat och utsökt designat. En fläkt av en annan tid. Man bör ha med sig ett ombyte snygga kläder om man tänker sig gå dit - herrar skall helst bära både slips och kavaj. Och sedan gäller det att få plats. Vi hade tur när vi kunde reserverade plats till middagen bara några dagar i förväg. Men när det gäller bokning av boende på själva hotellet så, så beskrivs detta bäst med hjälp av en konversation återberättad av en kollega:
- I would like to make a reservation for a room in late August.
- Certainly Sir, which year are we talking about?
Kul var det i alla fall att dressa upp sig i vårt enkla canvastält och sedan gå till fots genom skogen upp till hotellet, aväta den goda middagen, och därefter få en obeskrivligt vacker promenad tillbaka igen. Den starkt lysande månen målade granitväggarna i silvergrått mot den mörka stjärnbeströdda natthimlen. Granarna stod som vaktposter i raka led, och halvvägs uppe på en lodrät bergvägg spelade ljuskäglorna från två klättrares pannlampor när de höll på att göra sig i ordning inför natten hängande i sina klätterkabiner.

måndag 19 maj 2008

Sequoia









Här kommer några bilder från helgen för en dryg vecka sedan. Ligger hopplöst efter med bloggandet, men jag satsar på att krama ur det sista upplevelsemässigt ur vistelsen här.

Sequoia National Park består av ett antal så kallade Grows, där stora träd växer. Giant Sequoia, närmare bestämt. Den skiljer sig från sin släkting Costal Redwood genom att den är något lägre, men samtidigt bredare vid basen, och därmed har den större volym. Störst i världen, givetvis... :-)

Det blev en fredagspromenad på några timmar genom den gigantiska skogen. Några få turister spanade på träden närmast vägen, men någon mile in i skogen var vi helt ensamma med de stora träden. En och annan hjort tittade storögt på de tvåbenta besökarna, och jordekorrar (Piff och Puff) pilade hit och dit på marken. Gula lavar på träden fulländade bilden. Det enda som saknades var en björn (till...). Det kändes nästan som om den fanns någonstans i närheten, valde att inte visa sig....


lördag 17 maj 2008

Morgonpasset

Morgonens joggingtur trotsar all beskrivning. Från hotellet på Bush Street sprang jag längs spårvagnslinjen. Rakt upp på Nob Hill och sedan över till Russian Hill - jättebrant uppför. Klockan var 06.00 och solen gick precis uppöver kullarna borta i Oakland. Bay Bridge i grå siluett mot ljusare grå bakgrund, och den slobelysta toppen på Transamerica Building glimmar som guld.

Ett par katter tittar lojt på mig när jag kämpar uppför de branta gatorna. En tom spårvagn skramlar förbi. Bara föraren och konduktören. Inga turister har vaknat ännu. Tar en extravända längs Levensworth Street och rundar en fotograf som just plockar ihop stativet efter att ha tagit Bilden just i soluppgången. Tvekade själv en stund om jag skulle ta med mig kameran eller om jag skulle koncentrera mig på springandet och istället bara njuta av vyerna. Valde det senare.

Nerför Hyde Street ända ner till stranden.  Det är så brant att trottoaren övergår trappsteg lite här och där. Väl nere vid vattnet luktar det tång. Jag springer längs stranden och sedan ut på en av de långa svängda pirarna. Golden Gate-bron lyser djupröd i morgonljuset och dimmolnen ligger som sockervadd ovanpå kullarna borta vid Marine Headlands . Härifrån är det inte långt ut till Alcatraz, med sitt karaktäristiska vattentorn i kontrast mot det svaga ljuset över North Bay. Ett kryssningsfartyg glider sakta in mot hamnen och en kanalsimmare i våtdräkt simmar utåt - följd av en roddbåt i sakta mak. För många år sedan seglade vi här, det var en kall historia i en hyrd segelbåt. Nu är det varmt - till och med värmerekord - och enda vettiga tiden att motionera utomhus är nu på morgonen.

Hemvägen är tuff. Känns som hundra höjdmeter rakt uppför en åtminstone röd skidbacke. Men när jag väl kommit upp kan jag inte motstå frestelsen att vika av till vänster och springa utför Lombard Street - den brantaste gatan av dem alla - som går i serpentiner utför. Sedan uppför igen. 

Här och där möter jag andra joggare. Alla med samma lyckliga leende på läpparna. Och jag förstår varför - det är helt enkelt bara så vackert att springa här i utsikternas stad i soluppgången en lördagmorgon i mitten av maj.

torsdag 15 maj 2008

Raka vägen

Interstate 5 genom Central Valley var längre, rakare och tråkigare än sin syster California 99. Vi skrattade högt i bilen åt en kommentar från GPSen. Precis när vi kommit ner för den långa nedförsbacken till slätten kläckte den: "Now straight ahead. Turn left in 365 kilometers" Snacka om lång, rak väg. Den gick dessutom mestadels genom icke uppordlat landskap. Några försök till vinordlingar här och där, men därutöver bara stäpp. 99an är roligare - små städer, Union Pacifics järnvägar med spannmålsvagnar och omväxlande gröna respektive gula försäljare av John Deere och Catepillar. Det finns faktiskt traktorer med smalspåriga framhjul här - har alltid trott att detta varit en låtsaskonstruktion i Kalle Anka.

Nu i San Francisco. Staden med de branta gatorna. Bor på ett hotell mitt i stan, och man får understundom praktisera samma böja-på-knäna-teknik här som man använder i fjälen när man går nerför branta backar. Skönt att vara i en riktig stad igen förresten - med trottoarer och inrättningar som man faktiskt kan gå till - i LA måste man hela tiden åka bil mellan förortsliknande platser.

Imorrn funderar jag på att ta en joggingrunda upp och ner för backarna - bäst att springa tidigt - det har varit rekordvarmt idag - långt över 30 grader. Och här som det alltid brukar blåsa och vara kallt.

tisdag 13 maj 2008

Full fart...

Det har varit dåligt med nya inlägg på sistonde. Saker och ting händer slag i slag hela tiden, och det där med att sitta ner och reflektera får man ta en annan gång. Hinner ungefär komma hem, vända upp och ner på väskan i tvättmaskinen, och sedan ladda över bilderna från kameran till datorn (och till backupdisken), innan det är dags för nästa vända igen.

Kerstin B dök upp i slutet av förra veckan och vi gjorde en tur i nationalparkerna Sequoia och Yosemite över helgen. Hon fortsatte igår sin världsomsegling (med flyg, dock) - nästa anhalt Australien. Om ett par minuter åker jag bil med en kollega till San Francisco för en kongress som pågår fram till lördag. Flyger hem till LA lördag eftermiddag och landar samtidigt som Mats K, som är näste besökare här ute i väster. Givetvis kommer vi också att göra en eller flera idiotvändor runtomkring härstädes. Finns mycket att se. Återkommer. Nu stundar Interstate 5 genom Central Valley - förmodligen samma countrystationer som häromdagen...

onsdag 7 maj 2008

Rekord?

En minut och tio sekunder tog det - jag klockade tiden noggrannt. Har flera gånger funderat på hur snabbt Southwest egentligen landar, och denna gång kunde jag inte hålla mig från att mäta upp det. Det rör sig alltså om tiden mellan det att flygplanshjulen tar i backen till att seat-belt-skyltan släcks. Piloten bromsar hårt ute på landningsbanan, och svänger sedan till höger i ganska hög fart. Gate A6 ligger precis i slutet av banan - och inget fiffligt taxande är nödvändigt. Dessutom kör Burbankflygplatsen fortfarande med rullbara trappor som körs fram till planet - så man behöver inte heller parkera med någon större precision. 

Southwests flight Burbank - San Jose börjar bli rutin. Jag åker inte en gång i veckan, men nära på. Alltid samma gate, alltid samma tid, enbart dricka på uppresan, dricka och jordnötter på hemresan. En dag körde dom pretzels, och hela kabinen tappade hakan av förvåning. Dessutom kan man råka ut för riktiga lustigkurrar till flygvärdinnor/stewerds - de är sannolikt anmodade att skämta lite nu och då - ingår säkert i deras jobbeskrivning. Exempel:
"If cabin pressure should fall, oxygen masks bla bla bla" If you are travelling with a small child, put your own mask on before assisting the child" - åsså punch line: "If you are travelling with multiple small children, choose the one with most potential first" 

fredag 2 maj 2008

Skolresa

Igår var vi ett helt gäng från jobbet som var på något som närmast skulle kunna liknas vid en skolresa. Vi åkte i ett antal bilar till ett naturhistoriskt / vetenskapligt museum och besåg utställningen Body Worlds. Det är en utställning om människokroppen som visar upp riktiga kroppar med skelett, muskler, nerver, blodkärl osv. Man har använt en speciell metod för att kunna bevara donatorernas kroppar och visa upp dem på ett sätt som är både instruktivt och vackert. 

Det började med klassiska poser - häcklöparen som sträcker och böjer benen - spjutkastaren med ett fantastiskt muskelspel över skuldrorna - osv. Ju längre in i utställningen man kom desto mer spektakulärt blev det med snitt här och där och slutligen helt uppskivade kroppar. Ljussättningen givetvis också bra så detta var mer en konstupplevelse än en biologilektion. 
Givetvis är utställningen omtvistad - är det etiskt OK att visa upp sådant här. Och möjligen kan känsliga personer känna obehag, men det hela var som sagt mycket vackert och klart sevärt.

Man kan också notera att det sannolikt är lättare att arrangera en resa med skolbarn som gör som de blir tillsagda. Vuxna ingenjörer har egna viljor och bestämda åsikter om vilka vägar som är bäst att åka osv... detta resulterade givetvis i att alla inte var samlade förrän ett par timmar in i arrangemanget.

måndag 28 april 2008

Bear Canyon









Om ni lovar att inte tala om det för någon så skall jag berätta var lördagens vandring gick av stapeln. Bear Canyon i Angeles Crest Forrest "is a very well kept secret" - sa mina kollegor som tog med mig dit...

Turen gick från A till B så det gällde att placera ut två bilar. Början uppe bland luftiga berg med lustiga namn. Peak Disappointment till exempel. Skrönan säger att namnet uppfanns av de som letade efter bra ställen för  radiomaster på 30-talet - de klättrade med stor möda upp på ett berg som såg ut att ha platt och fin topp, men väl uppe blev de väldigt besvikna ty platsen var av någon anledning helt olämplig för sådant...

Fina utsikter över Downtown Los Angeles och höghusen i Glenndale. Tyvärr var Hollywoodskylten skymd bakom en bergsrygg, annars hade vi sett den också. Därefter ner i själva canyonen med lummig lövskog, små Sagan-om-Ringen-vattenfall ner i kristallklara pooler, och en grotta som sträckte sig ett 20-tal meter rakt in i berget - dvärgarna bara måste ha prospekterat en gruva där. Ett par olika ormar mötte vi också på stigen - bland annat den vackra California Mountain King Snake med sin karaktäristiska färgsättning. Den är ofarlig för människor, men har en mycket giftig kusin med ett liknande mönster. I skolan lär sig barnen följande ramsa för att kunna skilja de två ormarna åt: "Red and Yellow kill a fellow, Red and Black good to Jack"

söndag 27 april 2008

Fire Season


Nu har den börjat - mycket tidigare än vanligt - the Fire Season. Säsongen för skogsbränder. I år hävdar man att den riskerar att bli värre än vanligt. Anledningen till detta är paradoxalt nog att det regnat mer än vanligt denna vår. Detta gör att gräset hunnit växa till sig mer än det brukar, och nu när regnen är över så finns det stora mängder tjockt gräs som torkar och bidrar till  brandfaran.

Lördag eftermiddag på väg hem från utflykten såg jag rökmolnet. I Sierra Madre strax ovanför Santa Anita Avenues korsning med Interstate 210. Kullarna stod i lågor och röken bolmade. Jag stannade och tog en bild. Helikoptrarna var redan igång med vattenbombningen. Jag såg också ett flygplan släppa sin vattenlast över brandhärden - vattnet var rödfärgat - sannolikt för att bättre kunna se var det landar. 

Kvällsnyheterna rapporterade givetvis om branden. 400 vandrare hade transporterats ner från det populära hajkingområdet ovanför elden med hjälp av kolonnekörning nerför den enda vägen i området. Brandbilar framför och bakom bilkaravanen. De var givetvis skakade och trodde att de satt fast uppe i bergen. Nu ett dygn senare har branden utökats, och 400 bostadshus i området har evakuerats. Som tur är blåser det inte nämnvärt just nu. 

Folk bävar inför sommaren och den tidiga hösten - och vad den skall föra med sig i form av bränder i otillgängliga och svårsläckta bergsområden nära staden.


Söndagsbrunch på Denny´s

För en gångs skull flänger jag inte land och rike runt på helgen, utan håller mig någorlunda i närområdet. En brunch är ju aldrig fel då, och speciellt gott smakar det om man tränat först. Sagt och gjort - gick direkt till gymet på morgonen utan att passera gå. Hade riktat in mig på en spinning-klass, men se den var redan igång när jag kom dit. Schemat ändrat - ett extralångt pass var inlagt istället för det ordinarie. En kort stund sällade jag mig till skaran av förvirrade människor som stod utanför glasrutan och tittade in på de redan cyklande, men sedan gav jag upp och körde skidåkningsmaskinen istället. Nog så svettigt det.

Efter vederbörlig dusch och bastu - tveksamt om det senare var så välbetänkt när det är nästan lika varmt ute idag - så var jag redo att äta. Denny´s är väl inte världens höjdarplejs, men i alla fall ett bra och enkelt alternativ. Det är en av de stora restaurangkedjorna som skall efterlikna traditionella amerikanska diners. Man kan antingen sitta i ett bås eller vid bardisken och äta. Det första är bra om man vill läsa, det senare om vill socialisera med andra frukostätare.  I handen får man en färgglad meny av hårt plastat papper med övertydliga bilder av rätterna. Servitrisen häller upp kaffe i en mugg utan att ens fråga om jag vill ha det - det liksom ingår. Dessutom kan man beställa från frukostmenyn hela dagen. Sådant gillar jag.

Idag blev det Sirloin Steak Breakfast. En medium rare köttbit med Harsh Brown-potatis och två ägg. Tur att klockan var närmare 12 och jag hunnit träna innan denna måltid intogs - annars kunde det blivit mastigt. Viss skillnad mot de två fullkornsskivor jag i vanliga fall äter till frukost.

Lite kul är det att titta på de andra gästerna och de olika rätter som de beställer. French Toast, till exempel, två extra tjocka skivor med formfranska badade i någon form av smet innan de grillats eller friterats. Avslutningsvis gissar jag att man vänder det hela i socker och serverar omedelbart. Någon kanske kan fylla i ett mer exakt recept - energirikt ser det ut att vara i alla fall. Pannkakorna är annars en klassiker. En short stack - typ tre stycken - bygger åtminstone en tum på höjden. Ovanpå detta ett torn av grädde ur sprayflaska. Denna anrättning kan utan problem svälja närmare två deciliter lönnsirap utan att ens se fuktig ut. Förstår inte hur de gör för att få pannkakorna villiga att absorbera vätska....

Oj - nu blev jag nästan hungrig igen av allt detta matprat - men för egen del försöker jag äta någorlunda nyttigt härborta. Jag tror man vinner på det i längden.


fredag 25 april 2008

Towsley Canyon






Favoriten bland efterjobbethajkerna är Towsley Canyon. Den ligger knappt 10 minuters bilresa från jobbet längs The Old Road - den gamla vägen som slingrar sig fram och tillbaka på sin väg från Sylmar och Santa Clarita. I vanliga fall ser man inte ens den gamla vägen, eftersom Interstate 5 breder ut sina 8 filer i betong som ett tak högt över sin äldre kollega.  

Två gånger har jag varit där och det kommer att bli fler. Första gången tog vi den långa turen - dryga 6 miles och ett antal hundra höjdmeter. Man gick in i en canyon, upp på en bergsrygg som man sedan följde en god bit, och slutligen ner igen i en annan canyon som man följde tillbaka ut till parkeringen.  Viss benkänning efter en sådan tur. Jogging bitvis för att hinna innan det blev mörkt. 

Idag gick vi istället på upptäcksfärd längre i slutspurt-canyonen. Det blev raskt väldigt snårigt och helt ospårat. Det finns en kulturell skillnad här - amerikaner visar stor osäkerhet när man kommer utanför markerade leder och fritt orienterar i terrängen.  De har ju aldrig fått smaka på allemansrätten, och jag tror att en del av rädslan kommer av att man är orolig för att göra trespassing på någon annans mark.

Nåväl - vi kom aldrig fram till det vattenfall längst in i canyonen som de spanat in på Google Earth - mörkret föll och vi fick vända tillbaka. Men längs vägen fanns både spår av gammal oljeutvinningsutrustning och så kallade tar pits - hål, eller ibland hela bäckar med olja och tjära som rinner ut ur berget. Det gäller att kliva rätt för att inte halka och smeta ner sig.

Bifogar lite bilder som illustration - kolla cyklisten på bilden med de veckade solbelysta bergen i Santa Clarita, bäckarna av rinnande tjära, stenarna mitt i oljeflödet, och slutligen stinkbaggen som ställt sig i färdigställning för att spruta ner våra kängor med illaluktande sekret... 

tisdag 22 april 2008

Trader Joe's

Matintresserade kollegor har tipsat mig om mataffären Trader Joe's.
De har en något hälsosammare profil än många andra mataffärer. Stor, givetvis, men inte för stor. Och inga ändlösa hyllor med chips och läskeblask i olika färger. Här finns istället ett lätt biodynamiskt utbud av varor, parallellt med det vanliga sortimentet. 

Framför allt grönsakerna är bra. Avocados är stora, mörkgröna och mogna - och verkligen jättegoda. Småtomaterna är saftiga, och till och med morötterna är riktigt bra att äta råa.  Och sedan finns det ostar - inte bara individuellt förpackade skivor cheddarskivor i mångpack, utan ett riktigt bra och varierat sortiment. Men det är fortfarande långt till en riktig manuell ostdisk.

Höjdpunkten är dock det grova brödet. Riktigt fullkornsbröd. Tungt och mörkt. 180 grader från formfranska. Tyvärr är det slutsålt ibland, och då får man nöja sig med hasselnötsbrödet - som nästan är lika bra, men inte riktigt. 

Givetvis spelar man musik i affären - men även här är det lätt annorlunda. Hissmusiken med mataffärtouch som man hör lite varstans i olika supermarkets har ersatts med noga utvalda pop och rocklåtar . låtar som alla känner igen. Jag har till och med sett folk jazza fram med kundvagnen mellan hyllorna, lätt uppslukade av den låt de för ögonblicket hör. Sannolikt har man noga analyserat vilka som handlar här och vilken musiksmak de har. Det är nästan så att man känner sig lite manipulerad...


måndag 21 april 2008

Pond skim

Dagens engelska (okej, amerikanska) ord är: Pond skim.
Jag hade ingen aning om vad det betydde förrän idag på eftermiddagen, då jag fick det tydligt förklarat.

Man tager en skidanläggning som håller på att stänga för säsongen. Gräver ett 10 meter långt och 1 meter djupt hål i snön nere vid backens fot alldeles utanför restaurangen. Man fyller hålet med vatten, så att det bildar en iskall och grund pool. 

Under hela dagen har man så tagit upp anmälningar. De som önskade vara med fick registrera sig och svara på ett stort antal frågor. Sedan samlar man ihop så mycket folk man bara kan vid 2-tiden på eftermiddagen - några hundra sisådär - och evenemanget kan börja. 

Åkare kör i tur och ordning nerför backen i full fart, och det gäller helt enkelt att köra ut på poolens vattenyta och försöka ta sig över till andra sidan utan att sjunka. Jag såg ett tjugotal startande med mycket blandade slutresultat - en del lyckades ta sig över galant, medan andra stod på näsan i vattnet rätt kvickt. Fifty fifty snowboards och skidor - ingen telemarkare. Ett plus var om man var utklädd. Brandmannautstyrsel varvades med Onkel Sam-kostymer och speedobadbyxor/bikinis (de senare säkerligen lätt huttrande ty det blåste en del...). Publiken jublade, bandet spelade och stämningen var på topp. 

Generellt är skidåkning här i det amerikanska landet är mer på skoj än hemma. Sammanbitna stenmarktyper göre sig inte besvär här. Jag var t ex nära att få dela lift med en åkare i mammutdräkt idag. Komplett med snabel och allt...

fredag 18 april 2008

Bilresor

De långa bilresorna hit och dit är faktiskt inte så dumma. De skänker tid till reflexion i en annars ganska intensiv tillvaro. Dessutom är sceneriet utanför bilfönstret ofta obetalbart vackert. Nu senast, till exempel, till Yosemite. Start vid halv fem, ut på Interstate 5, över bergen i Santa Clarita med berg-och-dal-banorna vid Magic Mountain på vänster hand. Röda och fina stålskelett mot eftermiddagshimlen. Inte helt olika Golden Gate-bron uppe i San Francisco. 

Sedan den långa uppförsbacken där vägen delar sig i två armar som slingrar sig runt varandra. Plötsligt har man mötande trafik på höger sida istället för som vanligt till vänster. Tur att det är så många filer och en ständigt flytande ström av bilar att bara glida med i - annars skulle man kunna tänka tanken att man kommit över på fel sida. Väl uppe passerar man Pyramid Lake, en av många vattenreservoarer som förser den stora staden med dricksvatten. 

Vägen böljar fram genom bergen i långa bågar. Också landskapet är mjukt och vackert. De runda kullarna vid Gorman riktigt lyser i kvällssolen. Stora fält av gula blommor varvat med blå fläckar av lupiner här och där. Fläckarna är nog säkert stora som en sjurumslägenhet på Östermalm - man tappar perspektiven när landskapet är så mäktigt som här. Och inte går det att fotografera heller när man sitter i bilen i 75 miles per hour. Bilderna skulle bara bli platta och intetsägande. Lika bra att bara minnas istället.

Förvarningen inför nerfärden i Central Valley består av en Brake Check Station - alla truckar (det utrikiska ordet för lastbilar) måste kolla sina bromsar här. Om bromsarna trots allt skulle ge upp halvvägs ner så finns det så kallade Runaway Truck Ramps - avfarter från motorvägen både åt höger och vänster som slutar i en uppbyggd uppförsbacke och en jättelik sandhög. Ser ut som en skidhoppbacke uppbyggd av jord, ungefär. Skulle gärna vilja se en sådan användas - det är nog en spektakulär syn.

Väl nere i Central Valley byter etern skepnad. I LA är radiostationerna många och väldigt urbana. I bergen skrapar det mest i bilhögtalarna, men väl nere på platten igen blir ljudet kristallklart. Spansktalande stationer varvas med religiösa kanaler. Men framförallt allt dominerar countrymusiken. Avnjuter titlar som Boogie Woogie Choo Choo Train med gruppen the Tractors - sådana låtar skulle ALDRIG spelas på streetsmarta radiostationerna i LA. Men på något vis passar det härnere. Det hela smälter samman i en audiovisuell upplevelse - kostängsel, vattentorn på höga ben, och Union Pacifics boskapsvagnar och disellok i siluett mot solnedgången på den fullkomligt platta slätten. Det är fint!

onsdag 16 april 2008

Yosemite










Ännu en helg och ännu en mer eller mindre vansinnig resa - bestämde mig torsdag eftermiddag för att åka till Yosemite och fotografera. Vädret skulle ju bli strålande, så varför inte slå till. Ringde och bokade ett canvastält - det fanns gott om plats i ouppvärmda sådana. Bokningspersonalen hintade om att det kunde vara rätt kyligt, så jag tog med mig sängöverkastet från mitt sovrum i brist på sovsäck... 

Framme efter 5 timmars bilresa - långt, men definitivt värt besväret. Ägnade lördag och söndag morgon åt att strosa runt och plåta i det fina gryningsljuset, sedan frukost strax innan buffen stängde kl 10 och därefter vandring. Om man gillar att klippa höjdmeter så finns gott om utmaningar här. Dalen är nästan helt platt och omgiven av nästan 1000 meter höga granitklippor. En del granitskållor är nästan overkliga - så höga och så mäktiga. Som hämtade ur någon fantasyfilm, där scenografen fått alltför fria händer och för stor budget.

Bilder säger mer än tusen ord, så här kommer några sådana.

onsdag 9 april 2008

M*A*S*H


Mycket häromkring handlar ju om film och TV. 
I byggnaden alldeles bredvid jobbet pågår ibland filminspelningar - det ser verkligen ut som man föreställer sig en filminspelning. Ett antal lastbilar med rekvisita står utanför - hela garderober med kläder rullas fram och tillbaka på vagnar. Matservice ur skåpbil med ena sidan uppfälld som tak över bardisken, osv, osv. Dessutom skyltar man med hemliga kodnamn. Man vill givetvis inte avslöja vilken film det är som spelas in här och nu - så skylten ute på gatan förtäljer studionamnet och filmens kodnamn. "Slam dunk", stod det nu senast. Undrar vad det kan vara - Conan Barbaren IV kanske...???

Man kan också mer eller mindre ovetande också ramla på så kallade "set" ute i naturen - inspelningsplatser för filmer eller TV-serier. Under söndagspromenaden i Malibu Creek State Park noterade jag plötsligt namnet "MASH set" på kartan. Mycket riktigt - här spelade man alltså in den klassiska TV-serien under 70- och 80-talen. Området påminner tydligen starkt om Korea, med branta, buskklädda berg runt en platt dalbotten. Bifogar länken till MASHs intro här, så ni kan komma i stämning....

Fältsjukhuset var borta. En enkel skylt upplyste besökaren om platsens kulturella betydelse. Två rostiga bilvrak var allt som fanns kvar av rekvisitan - en jeep och gammal ambulans, Jag gissar att dock att detta var just den ambulans som förekommer i introt och som man därmed sett hundratals gånger på TV som liten. Det var nästan så man kände en fläkt av historiens vingslag när man nuddade den rostiga plåten med fingrarna :-) 
Det var alltså här som Radar, Hawkeye, Hot Lips och andra sprang omkring i fältuniformer under årtionden, så att vi därhemma framför TV-apparaterna kunde få oss ett gott skratt och en och annan moralpoäng om kvällarna. 

Bifogar bild från platsen tagen i söndags - så ni också kan jämföra era minnesbilder med verkligheten. Visst är det samma ambulans!

måndag 7 april 2008

Kvällsljus


Normalt brukar jag inte fotografera ut genom flygplansfönster, men ikväll gjorde jag ett undantag. Det var sagolikt vackert när vi närmade oss LA i solnedgången. Har varit i Sunnyvale över dagen, och åkte hem med 6.10-planet från San José. Man såg tydligt bergsveckningarna i släpljuset, inklusive det skarpa veck som utgör "the fault line" - skiljelinjen mellan kontinentalplattorna som gör att det tid efter annan uppkommer jordbävningar här. 

Bilden visar inflygningen mot Burbank - eller Bob Hope Airport, som flygplatsen numera heter. Längst upp sykmtar Simi valley och därunder berg med diverse mer eller mindre övergivna oljekällor och raffinaderier. Allt är ännu så länge grönt och fint, och kontrasterar bra mot Southwests rödvitblåa flygplansvinge. Om några månader kommer allt att vara brunt och sönderbränt, säger de som vet. Våren är en bra tid att vara här.

TV-program

Nog kände jag till att de flesta TV-program numera inte är lokala, utan sprids över världen. Tydligen köps och säljs programkoncept på speciella mässor, där TV-folk från olika länder studerar varandras program och funderar på om huruvida det skulle funka i hemlandet eller ej. 
Så Robinson heter (eller hette) Survivor här, och nu berör Dancing with the Stars nationen djupt - till och med nyhetsankarna på de nationella TV-kanalernas morgonsändningar småpratar om vem som blev utröstad ur gårdagskvällens program, och om detta var rätt eller ej. 

Men återigen blev jag förvånad när jag kom hem ikväll och knäppte på TVn. Antiques Roadshow pågick för fullt. Jag trodde minsann att Antikrundan var ursvenskt och väldigt lokalt hemmavid. Semesterlediga människor i långa köer genom den svenska sommaren i Byske eller Målilla, med gökur och stolar som Gustav V möjligen suttit på i högsta hugg. Värderingar som antingen är skyhöga eller som folk stoiskt accepterar med gråten i halsen.

Prylarna här är mer klänningar från 20-talet, autografsamlingar från astronauter och basebolltröjor från 1964. Och så dom som tappade sin fina tyska porslinsurna i golvet medan de väntade i värderingskön. Och stora delar av programmet ägnades åt att försöka auktionera ut en ny Subaru, med begränsad lycka - förstod inte riktigt kopplingen där.

Men på söndag börjar en ny serie, sa trailern efter programmet. Carrier - om det dagliga livet ombord på ett av hangarfartygen som patrullerar världshaven. Undrar just om detta koncept når Sverige och vilken form det i så fall kommer att ta sig - eller det kanske redan finns - nån' som vet?

onsdag 2 april 2008

Livet är inte bara öken...



...det finns andra typer av områden att vara ute och gå i. Boken 82 great day hikes around Los Angeles ger många bra uppslag. Och samkör man det med vad kollegorna talar om så hittar man rätt bra terräng även i närområdet. Jag har som ni märker ett visst behov av att få komma ut och andas luften ett tag på helgen, speciellt när man framlever sina dagar inomhus på jobbet, instängd i bilen i bilkö eller i någon annan konstgjord miljö.

Malibu Canyon erbjuder trevliga vandringar bara 15 minuters bilfärd från bostaden. Grönt och fint - och ännu mera blommor. Kolla stigen på nedre delen av den stående bilden. Den missar man inte. Och längre upp på kullarna så växte snåren och grönsakerna mig över huvudet - men stigen gick fortfarande att följa ganska lätt. De flesta "trails" är väl utmärkta och ordentligt upptrampade.  Det är bara om man kollar på annat som man går fel...

Det är lite kallt och regnigt i några dagar nu, men alla verkar rätt glada för det. Tids nog kommer det att bli torrt och varmt så det räcker och blir över. Våren är en klart fin tid att vara här.


tisdag 1 april 2008

Joshua Tree








Ända sedan Baltimoretiden har jag velat åka till Joshua Tree. Då såg jag förföriska bilder i kataloger på solbelysta berg och kaktusar i en öken långt borta. Och i söndags var det äntligen dags att förverkliga drömmen. Uppstigning 05 och bilfärd i drisslande regn i tre timmar. Regnet gör vägarna hala, så största försiktighet anbefalles på motorvägarna. Bilförarna här är ovana vid halka. Ibland är det uppehållsväder sju månader i sträck, och då kan det vara svårt att komma ihåg hur man gjorde när man körde försiktigt..

Nåväl - jag rullade in i parken vid 8-tiden på morgonen med siktet inställt på vandringsleden Boy Scout Trail. Passande namn, ty jag mötte ett par scoutgrupper och några andra lösa vandrare på väg ut ut vildmarken när jag klev in i den samma. De hade tältat några kilometer in i öknen - och säkert spanat på stjärnhimlen om natten innan de kröp ner i sina sovsäckar för att undgå nattkylan. Västra delen av nationalparken Joshua Tree ligger på drygt 1000 meters höjd, och det kan bli ordentligt kallt här nattetid - samtidigt som det kan vara olidligt varmt dagtid om sommaren.  

Mars/april är en bra tid för besök är, ty då kan man också få se vårblommor och blommande kaktusar. De trädliknande Joshua Treekaktusarna hade gräddvita blommor, och enstaka småkaktusar hade röda, skära eller gula blommor. Leden var rätt lång och jag var väl ute och knatade en 6-7 timmar iallafall innan jag kom tillbaka till bilen för mera motoriserat utforskande av andra delar av parken. 

Trots den tidiga starten kunde jag inte hålla mig från att dröja kvar ända till kvällen och se mörkret falla och stjärnorna tändas. Det blev en mycket lång dag - men det var det värt. Enda missödet bestod i att jag blev attackerad av en kaktus (!). Jag stod och plåtade i lugn och ro när en del av en kaktus kom rullande längs marken och fastnade i sockan strax ovanför kängkanten. Den lilla taggbollen hade slitit sig från moderplantan och rullat ut på egen hand i den hårda vinden. Taggarna har hullingar och det är inte lätt att få bort dem när de väl fastnat. Det blev en förvånansvärt blodig historia, och dagen efter märktes en ordentlig svullnad runt "bettet".

Bilder säger ju mer än 1000 ord, så här ovan kan man se ur det hela såg ut. Dessutom har jag hört kommentarer om att bloggen är lite väl bildlös - skall försöka råda bot på detta framgent. 

Jag höll ju på att glömma prärievargarna... Plötsligt kom bara två stycken sådana traskande och korsade min väg cirka 10 meter bort. De var inte alls rädda utan kollade bara lite lojt på mig när de småsprang förbi . Lätt chockad fick jag upp kameran och tog en bild.

måndag 31 mars 2008

Ny upptäckt

Nu ikväll när jag steg ut ur bastun efter att ha tränat på gymet så upptäckte jag den plötsligt - den anspråkslösa maskinen på väggen som jag tidigare inte lagt märke till.  En fyrkantig halvstor låda med lock som gick att öppna. Under locket fanns en cirkulär öppning, stor som  supersizemuggen på Mc Donalds. Jag var förbryllad ett ögonblick, men sedan ramlade poletten ner - detta var givetvis en elektrisk badbyxcentrifug!!! Swimsuit Water Remover - eller liknande.  Man skall alltså stoppa ner sin blöta simdräkt i öppningen, stänga locket och sedan köra maskinen i några sekunder - och därefter behöver man inte hantera den läskigt blöta och kalla baddräkten i extra plastpåse i träningsväskan.

Givetvis fanns den vanliga floran av varningar och förbud tydligt uppspaltade på maskinens framsida; vilka ting man inte fick stoppa i centrifugen och en uppmaning att hålla alla sina kroppsdelar borta från de roterande delarna. 

Maskinen gjorde mig glad - dels över att detta verkligen är ett seriöst gym som på alla sätt söker lösa medlemmarnas behov - och dels för att jag fortfarande efter att ha spenderat rätt mycket tid i detta land, kan häpna över tingens ordning härborta.

Nu är det strax läggdags, men imorrn kommer förhoppningsvis en drapa om helgens besök i Joshua Tree...

fredag 28 mars 2008

95.5 KLOS

När jag inte lyssnar på ljudböcker i bilen till och från jobbet händer det att jag rattar in radiostationen 95.5 KLOS - de spelar klassisk rock för det mesta. Kanske inte så nyskapande, men ändå trevligt att lyssna på när man sakta rullar mellan trafikljusen på Topanga Canyon Boulevard.

Om morgnarna kör de dock ett pratprogram som man bara kan häpna över. Dagens färd till jobbet var ganska normal - tog cirka 30 minuter, och under denna tid hann jag avnjuta tre inslag i programmet i fråga. Det första handlade om att man nu lanserat Kosher öl - bra för ortodoxa judar som vill koppla av baren efter en hård dag i synagogan, hävdade man. Har svårt att avgöra om detta bara var båg eller om det trots allt finns något korn av sanning här...

Det andra inslaget bestod av att en lyssnare och hans assistent ringde in till programmet. Lyssnaren hade hittat ett gammalt radiostyrt modellflygplan i sitt garage - en stor rackare - 6 fot mellan vingspetsarna. Han önskade nu att detta plan skulle få göra en grandios sorti från denna världen - helst i direktsänd radio. De hade monterat en mobiltelefon inuti modellflygplanet, och tanken var nu att starta planet, låta det flyga upp till 300 fots höjd, och däruppe göra någon form av manöver så bägge vingarna bröts av. Därefter skulle flygplanskroppen störta mot marken och krascha. Tro det eller ej - man genomförde faktiskt denna befängda idé. Radiostationen ringde upp mobiltelefonen som var fastsurrad inne i modellplanet, och lyssnaren kommenterade händelseförloppet via en annan mobiltelefon medan assistenten rattade radiostyrningen. Först ett envetet surrande när motorn startades och körde, sedan det spröda krasandet när vingarna bröts och slutligen den stora kraschen - allt i direktsänd radio. Kommentarer överflödiga.

Det sista inslaget handlade om en tragedi som inträffat någonstans på ostkusten. En äldre dam var dålig i magen och råkade släppa sitt väder högt och ljudligt under ett tyst och laddat ögonblick under söndagens gudstjänst i en landsortskyrka. De andra församlingsmedlemmarna kunde inte hålla sig, utan brast ut i gapskratt. Damen blev då så uppbragt att hon sprang ut ur kyrkan, kastade sig in i sin bil och körde till en närliggande utsiktspunkt. Där parkerade hon bilen, gick resolut fram mot kanten och kastade sig ut från den 500 fot höga klippan... Radiostationen citerade tidningsintervjuer med vittnen, poliser och församlingsmedlemmar. 

Vad säger man...? Kanske dags att återinföra radiomonopolet - om det nu någonsin funnits något sådant här...

torsdag 27 mars 2008

Casual Fridag

Yes - nu är det fredag!
Och det innebär att man kan klä sig något ledigare på jobbet.
Själv trodde jag att Casual Friday var ett utdött begrepp, men så är icke fallet. Måndag till torsdag finns en förväntan att i alla fall de mer seniora  medarbetarna är hyfsat klädda. Själv brukar jag ha en snyggare skjorta och byxor som inte är blåjeans - då smälter jag in ganska bra. Slips förekommer endast i undantagsfall - t ex om man skall presentera något för firmans ledning.
Men på fredagar utbryter friheten - då skall man ha jeans och rödrutig skjorta, t-shirt eller liknande. En av förklaringarna jag hört runt detta fenomen är att många åker direkt från jobbet till sportstugan ute i vildmarken, och då är det helt okej att vara klädd för detta på en gång. 

Nu är det torsdag kväll - jag har just kommit hem från gymmet. Fick ett gratis veckokort av prova-på modell av hustrun till en av mina kollegor. Idag startade jag detta kort på det Spectrum-gym som ligger ett par kvarter från där jag bor. Mängder av squashbanor och en jättestor maskinhall där man lätt kan gå in i väggen - spegelväggen alltså - inte lätt att veta om det är en spegelbild eller ytterligare en maskinarea som man ser... Stället har till och med bastu - men där träder man in på egen risk och man får absolut inte hälla vatten på bastuaggregatet. Stora skyltar upplyser om detta. Men det var förvånansvärt varmt - riktigt bra - har bastat tidigare i detta land i utrymmen obetydligt varmare än utomhus.

SciFi Channel visar dåliga monsterfilmer på TV och kvällsmaten består av hälsomacka med avocado och tomater - jag känner mig riktigt nyttig.  Bra som motvikt till vissa andra middagar under veckan... Till detta dricker jag iste - som man köper i stora dunkar. Varför finns inte sånt' hemma? 

måndag 24 mars 2008

Påskskidåkning

Påsktid är skidtid, och det gäller tro mig eller ej, också i LA. 

Fyra och en halv timmes bilkörning härifrån ligger Mammoth - ett 3100 meter högt berg på baksidan av Sierra Nevada. Mindre än 30 miles fågelvägen från Yosemite. Resan går längs väg 14 ut från norra Los Angeles - och efter att ha passerat parkeringsplatsen för trafikflygplan utanför Mojave och marinens testcenter vid China Lake, så går vägen rakt fram genom öknen. Man passerar små samhällen med fantasieggande namn - Lone Pine, t ex - den ensamma tallen. På höger hand passerar man de två avtagsvägarna mot Death Valley - man kan välja att åka antingen norr eller söder om en uttorkad sjö. Lavastenar och kaktusar lite här och där utanför bilfönstret.

Så småningom börjat stigningen, och plötsligt glider man in i samhället Mammoth Lakes. Här finns skidor att hyra, bastanta frukostar att äta och snövallar att häpna över. De senare många meter höga. Årligen snöar det nästan 10 meter här! Detta parat med 300 soldagar gör skidförhållandena nästan ideala. Berget är helt enkelt fantastiskt. Ett 30-tal liftar och oändliga möjligheter att åka varhelst man önskar. Det blev tre dagar av strålande sol och nästan vindstilla. Inte mycket folk heller, konstigt nog. 

Det enda som saknades var mer benmuskler - Telemarken sätter sina spår i form av träningsvärk dagen efter. Och min tro är att mina slalomåkande kollegor hade något lättare att komma igång om morgnarna pga detta. Varmt var det också - i söndags eftermiddag uppskattningsvis plus 20 grader nere nere vid dalstationen, och en glass hade suttit fint medan afterskibandets Janis Joplinkopia framförde Me & Bobby McGee på utomhusscenen.


torsdag 20 mars 2008

Giftig ek

En herre på logistikavdelningen på jobbet är vad norrmännen kallar "turgalen". Han spenderar stora delar av sin lediga tid på vandringar - hikes - i bergen som omger Los Angeles. Dessutom arrangerar han korta efterjobbet-vandringar för de som vill vara med. Igår var vi sju stycken som mötte upp på parkeringsplatsen vid kvart över fem. Målet denna eftermiddag var en canyon med ett antal vattenfall. 

Efter 20 minuters bilresa var vi framme, En gles skog som drabbats av skogsbrand för ett par år sedan. Det var huvudsakligen undervegetationen som brunnit, så trädstammarna var dekorativt svarta av sot och träden levde fortfarande i högönsklig välmåga. Det hela visade sig bli en mycket guidad tur där vi framförallt fick lära oss att passa oss for giftig ek - Poison Oak - en till utseendet timid buske med ekliknande blad som man INTE fick röra. Gör man det så fäster den olja som bladen är insmetade med på huden, och sedan drabbas man av svår klåda. Det räcker att röra ett blad eller en gren så är det klippt. Man skall till och med passa sig för att klappa husdjur som råkat stryka sig mot busken i fråga...

Denna giftiga ek visade sig vara den mest vanligt förekommande busken längs vår vandring, så det blev en hel del klivande och tillbakaryggande längs färden. Återigen var kortbyxor ett dåligt valt klädesplagg - jag var den ende som hade sådana - sannolikt av just denna anledning. 

En okänd procent av världens befolkning är dock immun mot klåda från giftig ek, och jag håller just nu tummarna för att jag ingår i den gruppen. Det var nämligen så att klådan inte heller kommer direkt som av t ex våra egna brännässlor - den briserar förts efter några timmar eller några dagar - även detta tidsintervall var oklart. Tror jag klarade mig, men kan vara helt lugn först om några dagar :-)

tisdag 18 mars 2008

Anza-Borrego

I söndags kunde jag inte hålla mig från att göra en liten tur ut i terränglådan. Väderleksprognosen lovade regn, och det brukar vara speciellt trevligt att uppleva i öknar. Sagt och gjort, väckarklockan ringde 05.00 och några minuter senare knappade jag in Anza-Borrego Desert State Park på GPSen i bilen. Tre timmar och två minuter skulle färden ta - lite långt kanske för en söndagstur, men det skulle visa sig vara värt besväret.

Under bilresan blev jag dock betänksam. Utetemperaturen gick stadigt nedåt ju längre söderut jag kom. Till slut mötte jag bilar med snö på motorhuven. Träd och kaktusar längs vägen blev snötäckta och en iskall vind blåste. Och där satt jag i förarsätet iförd kortbyxor - det var ju så varmt 
och fint när jag startade... Tur att fleecetröjan var med iallafall. Problemet löste sig själv då öknen jag siktade på låg betydligt lägre än de omkringliggande bergen, och temperaturen därnere var klart mer kortbyxanpassad. 


Gick två vändor längs lederna i Anza-Borrego - den 
första till en palmdunge som gömde sig långt uppe i en canyon, och den andra till ett obetydligt vattenfall med det imponerande namnet Devil's Hole. Vårblommorna stod som spön i backen och sceneriet var inte att klaga på. De animala observationerna inskränkte sig till några skalbaggar och en kollibri! Riktigt kul att kolla in när den står blick stilla och hovrar i luften. 
Totalt föll fyra regndroppar under hela dagen. Risporna på armar och ben av kaktustaggar var betydligt fler - denna typ av natur kräver annan motorik än skogen hemmavid, där man glatt tränger sig igenom täta busksnår utan att fundera över konsekvenserna...



söndag 16 mars 2008

Vardagsrealism

Ibland är det de små vardagsnära tingen som får en att förundras - det där med diskborste, t ex. 
I min lägenhet ingår utöver möbler också en komplett köksutrustning.  En liten flaska diskmedel ackompanjerades av ett par disktrasor och någon form av disksvamp - men ingen diskborste. För att avhjälpa denna brist steg jag in på Beds, Linnen and more - som också har en massiv kollektion av köksutrustning. Där fanns diskborstar - men inte den gamla hederliga modellen utan givetvis en produktutvecklad kusin. Nu är jag alltså ägare av en diskborste med betydligt större och utbytbar borst - och framför allt har den diskmedelsbehållare i skaftet, med en tryckknapp i gummi så man kan plutta ut en droppe diskmedel i borsten innan man attackerar någon smutsig pryttel. Fantastiskt - har inte tidigare insett att jag behövde just en sådan.

En annan detalj i säng- och köksutrustningsaffären: den bestod av två våningar - och då ställer sig givetvis problemet: hur får man med sig kundvagnen uppför rulltrappan. Allt har en lösning - i detta fall det som jag först trodde var en miniatyrkopia av en schweizisk kuggstångsjärnväg som löpte parallellt med rulltrappan. En kundvagnsrulltrappa, givetvis! Man jackade in sin kundvagn i banan och åkte glatt bredvid själv. Skyltar annonserade att vagnarna inte fick vara överfulla och att små barn inte fick fick sitta i barnsitsen under färden uppför. 

Ser fram emot nya upptäckter i nya affärer.

fredag 14 mars 2008

Malibu

Tänkte ta en promenad på stranden ikväll, men se det gick inte... 
Topanga Canyon Boulevard var avstängd pga en olycka och bilarna fick trassla sig över en parkeringsplats för att komma fram. Dessutom var jag i vanlig ordning lite väl optimistisk gällande dagsljuset - det skymmer fort här och bara en liten stund efter det att solen gått ner så är det mörkt. 
Jag bor ungefär en halvtimme från havet - man åker den smala, slingriga canyonvägen över bergen och sedan ramlar man ut på väg nummer ett mellan Santa Monica och Malibu. Kustvägen är hårt trafikerad och tempot är högt. Inte alls det där långsamma tempot som man skulle vilja hålla när man åker med vindrutan öppen och ena armbågen på dörrkarmen och tittar på utsikten.
En bild blev det iallafall på solnedgången över Stilla Havet, bergen, palmerna och den aldrig sinande strömmen med bilar.