Ända sedan Baltimoretiden har jag velat åka till Joshua Tree. Då såg jag förföriska bilder i kataloger på solbelysta berg och kaktusar i en öken långt borta. Och i söndags var det äntligen dags att förverkliga drömmen. Uppstigning 05 och bilfärd i drisslande regn i tre timmar. Regnet gör vägarna hala, så största försiktighet anbefalles på motorvägarna. Bilförarna här är ovana vid halka. Ibland är det uppehållsväder sju månader i sträck, och då kan det vara svårt att komma ihåg hur man gjorde när man körde försiktigt..
Nåväl - jag rullade in i parken vid 8-tiden på morgonen med siktet inställt på vandringsleden Boy Scout Trail. Passande namn, ty jag mötte ett par scoutgrupper och några andra lösa vandrare på väg ut ut vildmarken när jag klev in i den samma. De hade tältat några kilometer in i öknen - och säkert spanat på stjärnhimlen om natten innan de kröp ner i sina sovsäckar för att undgå nattkylan. Västra delen av nationalparken Joshua Tree ligger på drygt 1000 meters höjd, och det kan bli ordentligt kallt här nattetid - samtidigt som det kan vara olidligt varmt dagtid om sommaren.
Mars/april är en bra tid för besök är, ty då kan man också få se vårblommor och blommande kaktusar. De trädliknande Joshua Treekaktusarna hade gräddvita blommor, och enstaka småkaktusar hade röda, skära eller gula blommor. Leden var rätt lång och jag var väl ute och knatade en 6-7 timmar iallafall innan jag kom tillbaka till bilen för mera motoriserat utforskande av andra delar av parken.
Trots den tidiga starten kunde jag inte hålla mig från att dröja kvar ända till kvällen och se mörkret falla och stjärnorna tändas. Det blev en mycket lång dag - men det var det värt. Enda missödet bestod i att jag blev attackerad av en kaktus (!). Jag stod och plåtade i lugn och ro när en del av en kaktus kom rullande längs marken och fastnade i sockan strax ovanför kängkanten. Den lilla taggbollen hade slitit sig från moderplantan och rullat ut på egen hand i den hårda vinden. Taggarna har hullingar och det är inte lätt att få bort dem när de väl fastnat. Det blev en förvånansvärt blodig historia, och dagen efter märktes en ordentlig svullnad runt "bettet".
Bilder säger ju mer än 1000 ord, så här ovan kan man se ur det hela såg ut. Dessutom har jag hört kommentarer om att bloggen är lite väl bildlös - skall försöka råda bot på detta framgent.
Jag höll ju på att glömma prärievargarna... Plötsligt kom bara två stycken sådana traskande och korsade min väg cirka 10 meter bort. De var inte alls rädda utan kollade bara lite lojt på mig när de småsprang förbi . Lätt chockad fick jag upp kameran och tog en bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar