Fyra snapshots

De tre månaderna i Kalifornien har varit synnerligen upplevelseintensiva, och de sista dagarna var definitivt inget undantag. Jag avslutar denna blog med fyra ögonblicksbilder från det sista dygnet i LA.

Onsdag kväll i baren på Bel Air Hotel. Mörka träpaneler på väggarna. Oljemålningar av  hjortar i skogsmark och änder i dammar. Läderfåtöljer, och en brasa sprakar i den öppna spisen. Det är bara den ytterst diskret placerade TVn med ESPN rullande som avslöjar att vi är i Amerika. En pianist i mörk kostym spelar klassiska verk på den blanka flygeln.

Själva hotellet var inte helt lätt att hitta. Vi körde fram och tillbaka ett bra tag på de slingrade vägarna i Bel Air. Magnifika villor dolde sig bakom häckar och staket. Plötsligt en motorcykelpolis, sedan en till och ytterligare en. En av villorna var helt omringad av ett stort säkerhetspådrag. Poliser på var tionde meter. Därinne pågick någon form av middagstillställning. Måste varit presidenten som var där, minst. 

På väg ut från hotellbaren smög vi runt en vända i den lummiga trädgården. Poolens ovala yta lyste starkt i turkos - som ett UFO under de omgivande palmerna och den svarta natthimlen. Vi mötte ett par som artigt nickade. Min ciceron i kändisvärlden upplyste mig exalterat om att detta var en av de ledande karaktärerna i serien Cheers. Utanför på gatan stod en flock paparazzi och väntade med de långa objektiven skjutklara. Detta är i sanning LA.

Torsdag morgon strax efter klockan 07.00. Platsen är sjukhuset Cedars-Sinai på Beverly Boulevard i Hollywood. Under hela min vistelse här har vi försökt få till ett besök på en klinik, och nu - på den absolut sista dagen - blev det av. Har aldrig varit inne i ett mer välutrustat operationsrum. Allt är toppmodernt. På en arm från taket bredvid operationslampan hänger ett kluster med fyra stora platta skärmar - EKG-kurvorna rullar förbi och ögonblicksbilder av medicinska data presenteras en mass. Inte helt olikt den skog av skärmar som börsmäklarna har framför sig idag. Det enda som länkar bakåt i tiden är de kirurgiska instrumenten i rostfritt stål på den grönklädda brickan. Saxar och pianger fick sin fulländning redan för 100 år sedan, och det är nästan skönt att veta att det i alla fall finns några prylar här inne som inte kommer att vara hopplöst omoderna inom 3 år.  

Under den hjärtoperation som sedan följer pratar kirurgen och sköterskan konstant med varandra. Inte om hur operationen går - det avhandlas i korthuggna repliker med firmans representant - utan istället försöker de överträffa varandra när det kommer till lustiga anekdoter från 70-talets discoera. Bägge två verkar ha varit med då, och samtalet är mycket underhållande att lyssna till.

Torsdag lunch - avslutningslunch med hajkinggänget på restaurangen The Bear Pit. Stickande BBQ-lukt och sågspån på golvet är två bra indikationer på att här serveras energirik mat. En tredje indikator är medelvikten på gästerna. Stället är helt fullt och det tar en god stund att få in käket - men när det väl kommer blir man inte besviken. Sandwichen består av vitlöksbröd och mängden kött mellan brödskivorna är påfallande. Och i skålen med bönor har man vräkt i rikligt med hackat bacon. Smaskens. Vi är överens om att det krävs åtminstone två efterjobbethajker upp på Mission Peak för att göra av med den mängd energi som vi nu inmundigat.

Torsdag kväll - i väntan på boarding av flyget hem på Tom Bradley International Terminal på LAX. Solen är på väg ner och lyser rakt in genom terminalfönstren. Halva himlen är färgad i olika nyanser av orange, och bergen borta vid Sunset Boulevard kontrasterar starkt i mörkblått. Man förstår tydligt varför gatan därborta fått sitt namn. Det är bedrövligt vackert, och åtminstone hälften av alla passagerarna fotograferar sceneriet med sina digitala kameror.

Väl uppe i luften gör vi lång en sväng ut över Stilla Havet för vinna höjd. Sedan tillbaka rakt över LA igen. Ljusen från miljontals lampor lyser därnere. De raka gatorna korsar varandra i räta vinklar och detta gör ljusskenet mycket ordnat. Man ser matrisen tydligt - som en oändlig spelplan till ett sällskapsspel. Flygmaskinen svänger, och nu ser man istället speglingen av ljusen i den blanka vingen. Plötsligt bli de raka linjerna lätt vågiga och böljar fram och tillbaka över vingen när vi kränger till lite. En vacker och värdig avslutning på en upplevelserik tid.

Las Vegas

Det finns ju ett amerikanskt uttryck som säger:

"What happens in Vegas stays in Vegas"

Därför ingen rapportering därifrån :-)

Men det är möjligt att jag lägger ut några bilder senare...

Nu är vi i alla fall tillbaka i LA efter en LÅNG bilresa genom öknen. Tog en 7-8 timmar. Det var fler som kommit på idén att åka tillbaka från Vegas till LA längs Interstate 15 på eftermiddagen Memorial Day - som är helgdag här. Denna helg var alltså tre dagar lång, och dessutom inleder den definitionsmässigt sommaren i USA - oavsett väder.

Det känns rätt löjligt att sitta stilla i bilkö på en motorväg med tre filer i vardera riktning mitt ute i en öken där vägen går rakt fram så långt ögat når.  Och det är ingen idé att byta fil heller. Bilar som man suttit och tittat på när kön stod still återser man plötsligt tre timmar senare i en annan kö. Detta stöder tesen att alla filer i slutänden går lika fort, alternativt att dessa bilar har lika stor otur som jag har i filbytena :-)

Cold Canyon

För några år sedan besökta jag i Death Valley - en av jordens torraste platser. Det regnade...
Igår besökte vi Grand Canyon - inte heller den känd för väta. Det haglade och snöade...
Hur skall man tolka detta?

I varje fall var det synnerligen vackert med hagelskurarna som en efter en kom blåsande söderifrån över platån, täckte marken med vita småkulor och sedan kastade sig ut över avgrunden och tillfälligt raderade ut utsikten över stenväggarna på andra sidan canyonen. Det liksom hände något hela tiden - utsikten kom och gick. Inte bara stå och glo på samma vy hela, utan man kunde återupptäcka den igen och igen.

Men som Mats uttryckte det: Man blir inte besviken på Grand Canyon - oerhört häftigt. Ju mer man ser ju mer vill man upptäcka. Måste komma tillbaka med mera tid i bagaget och hajka hit och dit bland stenväggarna.

Nu morgon i Williams - den lilla stad längs gamla Route 66 som vi bor i. Påplälsade människor handlar på Safeway på andra sidan gatan. Några enstaka bilar åker förbi och molnen ligger lågt. Enligt lokalbladet skall en vildavästernaprad gå av stapeln nu klockan 10 på förmiddagen. Vi befarar det värsta och laddar kamerorna inför eventet.

Yosemite igen

Några bilder till från förra helgen.

Skir vårgrönska i Yosemite - som att vandra i en skånsk bokskog ungefär, men med inslag av både redwood och dogwood, den senare i form av en stor, vit blomma på buske.

Mirror Lake fullgjorde sin uppgift och speglade både berg och besökare i sin blanka yta. 

Under lunchpausen vid stranden i Little Yosemite Valley kom plötsligt en orm simmande i det kristallklara vattnet. Gracilt slingrade den sig fram med högt buret huvud mindre än en meter från där vi satt. Strax nedströms oss gled den i land och klättrade enkelt upp i en träd-busk-kombination som råkade stå där. Jag måttade länge för att få till en bild med tungan ute (ormens, alltså), men den var nog för rädd för att posera på det viset. 

Söndagspromenad upp till Yosemite Point. Ordentligt med höjd att knata uppför, men utsikten över dalen och Half Dome när man väl kommit upp utgör mer än väl lön för mödan.

En sak till måste nämnas:

Vill man äta en god middag i fantastisk miljö i Yosemite så skall man besöka the Ahwahnee Hotell Dining Room. 350 gäster dinerar samtidigt i en sal som överträffar mina fantasier rörande Valhall. Takhöjd, eldstäder, fönster - allt är överdimensionerat och utsökt designat. En fläkt av en annan tid. Man bör ha med sig ett ombyte snygga kläder om man tänker sig gå dit - herrar skall helst bära både slips och kavaj. Och sedan gäller det att få plats. Vi hade tur när vi kunde reserverade plats till middagen bara några dagar i förväg. Men när det gäller bokning av boende på själva hotellet så, så beskrivs detta bäst med hjälp av en konversation återberättad av en kollega:

- I would like to make a reservation for a room in late August.

- Certainly Sir, which year are we talking about?

Kul var det i alla fall att dressa upp sig i vårt enkla canvastält och sedan gå till fots genom skogen upp till hotellet, aväta den goda middagen, och därefter få en obeskrivligt vacker promenad tillbaka igen. Den starkt lysande månen målade granitväggarna i silvergrått mot den mörka stjärnbeströdda natthimlen. Granarna stod som vaktposter i raka led, och halvvägs uppe på en lodrät bergvägg spelade ljuskäglorna från två klättrares pannlampor när de höll på att göra sig i ordning inför natten hängande i sina klätterkabiner.

Sequoia

Här kommer några bilder från helgen för en dryg vecka sedan. Ligger hopplöst efter med bloggandet, men jag satsar på att krama ur det sista upplevelsemässigt ur vistelsen här.

Sequoia National Park består av ett antal så kallade Grows, där stora träd växer. Giant Sequoia, närmare bestämt. Den skiljer sig från sin släkting Costal Redwood genom att den är något lägre, men samtidigt bredare vid basen, och därmed har den större volym. Störst i världen, givetvis... :-)

Det blev en fredagspromenad på några timmar genom den gigantiska skogen. Några få turister spanade på träden närmast vägen, men någon mile in i skogen var vi helt ensamma med de stora träden. En och annan hjort tittade storögt på de tvåbenta besökarna, och jordekorrar (Piff och Puff) pilade hit och dit på marken. Gula lavar på träden fulländade bilden. Det enda som saknades var en björn (till...). Det kändes nästan som om den fanns någonstans i närheten, valde att inte visa sig....

Morgonpasset

Morgonens joggingtur trotsar all beskrivning. Från hotellet på Bush Street sprang jag längs spårvagnslinjen. Rakt upp på Nob Hill och sedan över till Russian Hill - jättebrant uppför. Klockan var 06.00 och solen gick precis uppöver kullarna borta i Oakland. Bay Bridge i grå siluett mot ljusare grå bakgrund, och den slobelysta toppen på Transamerica Building glimmar som guld.

Ett par katter tittar lojt på mig när jag kämpar uppför de branta gatorna. En tom spårvagn skramlar förbi. Bara föraren och konduktören. Inga turister har vaknat ännu. Tar en extravända längs Levensworth Street och rundar en fotograf som just plockar ihop stativet efter att ha tagit Bilden just i soluppgången. Tvekade själv en stund om jag skulle ta med mig kameran eller om jag skulle koncentrera mig på springandet och istället bara njuta av vyerna. Valde det senare.

Nerför Hyde Street ända ner till stranden.  Det är så brant att trottoaren övergår trappsteg lite här och där. Väl nere vid vattnet luktar det tång. Jag springer längs stranden och sedan ut på en av de långa svängda pirarna. Golden Gate-bron lyser djupröd i morgonljuset och dimmolnen ligger som sockervadd ovanpå kullarna borta vid Marine Headlands . Härifrån är det inte långt ut till Alcatraz, med sitt karaktäristiska vattentorn i kontrast mot det svaga ljuset över North Bay. Ett kryssningsfartyg glider sakta in mot hamnen och en kanalsimmare i våtdräkt simmar utåt - följd av en roddbåt i sakta mak. För många år sedan seglade vi här, det var en kall historia i en hyrd segelbåt. Nu är det varmt - till och med värmerekord - och enda vettiga tiden att motionera utomhus är nu på morgonen.

Hemvägen är tuff. Känns som hundra höjdmeter rakt uppför en åtminstone röd skidbacke. Men när jag väl kommit upp kan jag inte motstå frestelsen att vika av till vänster och springa utför Lombard Street - den brantaste gatan av dem alla - som går i serpentiner utför. Sedan uppför igen. 

Här och där möter jag andra joggare. Alla med samma lyckliga leende på läpparna. Och jag förstår varför - det är helt enkelt bara så vackert att springa här i utsikternas stad i soluppgången en lördagmorgon i mitten av maj.

Raka vägen

Interstate 5 genom Central Valley var längre, rakare och tråkigare än sin syster California 99. Vi skrattade högt i bilen åt en kommentar från GPSen. Precis när vi kommit ner för den långa nedförsbacken till slätten kläckte den: "Now straight ahead. Turn left in 365 kilometers" Snacka om lång, rak väg. Den gick dessutom mestadels genom icke uppordlat landskap. Några försök till vinordlingar här och där, men därutöver bara stäpp. 99an är roligare - små städer, Union Pacifics järnvägar med spannmålsvagnar och omväxlande gröna respektive gula försäljare av John Deere och Catepillar. Det finns faktiskt traktorer med smalspåriga framhjul här - har alltid trott att detta varit en låtsaskonstruktion i Kalle Anka.

Nu i San Francisco. Staden med de branta gatorna. Bor på ett hotell mitt i stan, och man får understundom praktisera samma böja-på-knäna-teknik här som man använder i fjälen när man går nerför branta backar. Skönt att vara i en riktig stad igen förresten - med trottoarer och inrättningar som man faktiskt kan gå till - i LA måste man hela tiden åka bil mellan förortsliknande platser.

Imorrn funderar jag på att ta en joggingrunda upp och ner för backarna - bäst att springa tidigt - det har varit rekordvarmt idag - långt över 30 grader. Och här som det alltid brukar blåsa och vara kallt.