Bear Canyon

Om ni lovar att inte tala om det för någon så skall jag berätta var lördagens vandring gick av stapeln. Bear Canyon i Angeles Crest Forrest "is a very well kept secret" - sa mina kollegor som tog med mig dit...

Turen gick från A till B så det gällde att placera ut två bilar. Början uppe bland luftiga berg med lustiga namn. Peak Disappointment till exempel. Skrönan säger att namnet uppfanns av de som letade efter bra ställen för  radiomaster på 30-talet - de klättrade med stor möda upp på ett berg som såg ut att ha platt och fin topp, men väl uppe blev de väldigt besvikna ty platsen var av någon anledning helt olämplig för sådant...

Fina utsikter över Downtown Los Angeles och höghusen i Glenndale. Tyvärr var Hollywoodskylten skymd bakom en bergsrygg, annars hade vi sett den också. Därefter ner i själva canyonen med lummig lövskog, små Sagan-om-Ringen-vattenfall ner i kristallklara pooler, och en grotta som sträckte sig ett 20-tal meter rakt in i berget - dvärgarna bara måste ha prospekterat en gruva där. Ett par olika ormar mötte vi också på stigen - bland annat den vackra California Mountain King Snake med sin karaktäristiska färgsättning. Den är ofarlig för människor, men har en mycket giftig kusin med ett liknande mönster. I skolan lär sig barnen följande ramsa för att kunna skilja de två ormarna åt: "Red and Yellow kill a fellow, Red and Black good to Jack"

Fire Season

Nu har den börjat - mycket tidigare än vanligt - the Fire Season. Säsongen för skogsbränder. I år hävdar man att den riskerar att bli värre än vanligt. Anledningen till detta är paradoxalt nog att det regnat mer än vanligt denna vår. Detta gör att gräset hunnit växa till sig mer än det brukar, och nu när regnen är över så finns det stora mängder tjockt gräs som torkar och bidrar till  brandfaran.

Lördag eftermiddag på väg hem från utflykten såg jag rökmolnet. I Sierra Madre strax ovanför Santa Anita Avenues korsning med Interstate 210. Kullarna stod i lågor och röken bolmade. Jag stannade och tog en bild. Helikoptrarna var redan igång med vattenbombningen. Jag såg också ett flygplan släppa sin vattenlast över brandhärden - vattnet var rödfärgat - sannolikt för att bättre kunna se var det landar. 

Kvällsnyheterna rapporterade givetvis om branden. 400 vandrare hade transporterats ner från det populära hajkingområdet ovanför elden med hjälp av kolonnekörning nerför den enda vägen i området. Brandbilar framför och bakom bilkaravanen. De var givetvis skakade och trodde att de satt fast uppe i bergen. Nu ett dygn senare har branden utökats, och 400 bostadshus i området har evakuerats. Som tur är blåser det inte nämnvärt just nu. 

Folk bävar inför sommaren och den tidiga hösten - och vad den skall föra med sig i form av bränder i otillgängliga och svårsläckta bergsområden nära staden.

Söndagsbrunch på Denny´s

För en gångs skull flänger jag inte land och rike runt på helgen, utan håller mig någorlunda i närområdet. En brunch är ju aldrig fel då, och speciellt gott smakar det om man tränat först. Sagt och gjort - gick direkt till gymet på morgonen utan att passera gå. Hade riktat in mig på en spinning-klass, men se den var redan igång när jag kom dit. Schemat ändrat - ett extralångt pass var inlagt istället för det ordinarie. En kort stund sällade jag mig till skaran av förvirrade människor som stod utanför glasrutan och tittade in på de redan cyklande, men sedan gav jag upp och körde skidåkningsmaskinen istället. Nog så svettigt det.

Efter vederbörlig dusch och bastu - tveksamt om det senare var så välbetänkt när det är nästan lika varmt ute idag - så var jag redo att äta. Denny´s är väl inte världens höjdarplejs, men i alla fall ett bra och enkelt alternativ. Det är en av de stora restaurangkedjorna som skall efterlikna traditionella amerikanska diners. Man kan antingen sitta i ett bås eller vid bardisken och äta. Det första är bra om man vill läsa, det senare om vill socialisera med andra frukostätare.  I handen får man en färgglad meny av hårt plastat papper med övertydliga bilder av rätterna. Servitrisen häller upp kaffe i en mugg utan att ens fråga om jag vill ha det - det liksom ingår. Dessutom kan man beställa från frukostmenyn hela dagen. Sådant gillar jag.

Idag blev det Sirloin Steak Breakfast. En medium rare köttbit med Harsh Brown-potatis och två ägg. Tur att klockan var närmare 12 och jag hunnit träna innan denna måltid intogs - annars kunde det blivit mastigt. Viss skillnad mot de två fullkornsskivor jag i vanliga fall äter till frukost.

Lite kul är det att titta på de andra gästerna och de olika rätter som de beställer. French Toast, till exempel, två extra tjocka skivor med formfranska badade i någon form av smet innan de grillats eller friterats. Avslutningsvis gissar jag att man vänder det hela i socker och serverar omedelbart. Någon kanske kan fylla i ett mer exakt recept - energirikt ser det ut att vara i alla fall. Pannkakorna är annars en klassiker. En short stack - typ tre stycken - bygger åtminstone en tum på höjden. Ovanpå detta ett torn av grädde ur sprayflaska. Denna anrättning kan utan problem svälja närmare två deciliter lönnsirap utan att ens se fuktig ut. Förstår inte hur de gör för att få pannkakorna villiga att absorbera vätska....

Oj - nu blev jag nästan hungrig igen av allt detta matprat - men för egen del försöker jag äta någorlunda nyttigt härborta. Jag tror man vinner på det i längden.

Towsley Canyon

Favoriten bland efterjobbethajkerna är Towsley Canyon. Den ligger knappt 10 minuters bilresa från jobbet längs The Old Road - den gamla vägen som slingrar sig fram och tillbaka på sin väg från Sylmar och Santa Clarita. I vanliga fall ser man inte ens den gamla vägen, eftersom Interstate 5 breder ut sina 8 filer i betong som ett tak högt över sin äldre kollega.  

Två gånger har jag varit där och det kommer att bli fler. Första gången tog vi den långa turen - dryga 6 miles och ett antal hundra höjdmeter. Man gick in i en canyon, upp på en bergsrygg som man sedan följde en god bit, och slutligen ner igen i en annan canyon som man följde tillbaka ut till parkeringen.  Viss benkänning efter en sådan tur. Jogging bitvis för att hinna innan det blev mörkt. 

Idag gick vi istället på upptäcksfärd längre i slutspurt-canyonen. Det blev raskt väldigt snårigt och helt ospårat. Det finns en kulturell skillnad här - amerikaner visar stor osäkerhet när man kommer utanför markerade leder och fritt orienterar i terrängen.  De har ju aldrig fått smaka på allemansrätten, och jag tror att en del av rädslan kommer av att man är orolig för att göra trespassing på någon annans mark.

Nåväl - vi kom aldrig fram till det vattenfall längst in i canyonen som de spanat in på Google Earth - mörkret föll och vi fick vända tillbaka. Men längs vägen fanns både spår av gammal oljeutvinningsutrustning och så kallade tar pits - hål, eller ibland hela bäckar med olja och tjära som rinner ut ur berget. Det gäller att kliva rätt för att inte halka och smeta ner sig.

Bifogar lite bilder som illustration - kolla cyklisten på bilden med de veckade solbelysta bergen i Santa Clarita, bäckarna av rinnande tjära, stenarna mitt i oljeflödet, och slutligen stinkbaggen som ställt sig i färdigställning för att spruta ner våra kängor med illaluktande sekret... 

Trader Joe's

Matintresserade kollegor har tipsat mig om mataffären Trader Joe's.

De har en något hälsosammare profil än många andra mataffärer. Stor, givetvis, men inte för stor. Och inga ändlösa hyllor med chips och läskeblask i olika färger. Här finns istället ett lätt biodynamiskt utbud av varor, parallellt med det vanliga sortimentet. 

Framför allt grönsakerna är bra. Avocados är stora, mörkgröna och mogna - och verkligen jättegoda. Småtomaterna är saftiga, och till och med morötterna är riktigt bra att äta råa.  Och sedan finns det ostar - inte bara individuellt förpackade skivor cheddarskivor i mångpack, utan ett riktigt bra och varierat sortiment. Men det är fortfarande långt till en riktig manuell ostdisk.

Höjdpunkten är dock det grova brödet. Riktigt fullkornsbröd. Tungt och mörkt. 180 grader från formfranska. Tyvärr är det slutsålt ibland, och då får man nöja sig med hasselnötsbrödet - som nästan är lika bra, men inte riktigt. 

Givetvis spelar man musik i affären - men även här är det lätt annorlunda. Hissmusiken med mataffärtouch som man hör lite varstans i olika supermarkets har ersatts med noga utvalda pop och rocklåtar . låtar som alla känner igen. Jag har till och med sett folk jazza fram med kundvagnen mellan hyllorna, lätt uppslukade av den låt de för ögonblicket hör. Sannolikt har man noga analyserat vilka som handlar här och vilken musiksmak de har. Det är nästan så att man känner sig lite manipulerad...

Pond skim

Dagens engelska (okej, amerikanska) ord är: Pond skim.

Jag hade ingen aning om vad det betydde förrän idag på eftermiddagen, då jag fick det tydligt förklarat.

Man tager en skidanläggning som håller på att stänga för säsongen. Gräver ett 10 meter långt och 1 meter djupt hål i snön nere vid backens fot alldeles utanför restaurangen. Man fyller hålet med vatten, så att det bildar en iskall och grund pool. 

Under hela dagen har man så tagit upp anmälningar. De som önskade vara med fick registrera sig och svara på ett stort antal frågor. Sedan samlar man ihop så mycket folk man bara kan vid 2-tiden på eftermiddagen - några hundra sisådär - och evenemanget kan börja. 

Åkare kör i tur och ordning nerför backen i full fart, och det gäller helt enkelt att köra ut på poolens vattenyta och försöka ta sig över till andra sidan utan att sjunka. Jag såg ett tjugotal startande med mycket blandade slutresultat - en del lyckades ta sig över galant, medan andra stod på näsan i vattnet rätt kvickt. Fifty fifty snowboards och skidor - ingen telemarkare. Ett plus var om man var utklädd. Brandmannautstyrsel varvades med Onkel Sam-kostymer och speedobadbyxor/bikinis (de senare säkerligen lätt huttrande ty det blåste en del...). Publiken jublade, bandet spelade och stämningen var på topp. 

Generellt är skidåkning här i det amerikanska landet är mer på skoj än hemma. Sammanbitna stenmarktyper göre sig inte besvär här. Jag var t ex nära att få dela lift med en åkare i mammutdräkt idag. Komplett med snabel och allt...

Bilresor

De långa bilresorna hit och dit är faktiskt inte så dumma. De skänker tid till reflexion i en annars ganska intensiv tillvaro. Dessutom är sceneriet utanför bilfönstret ofta obetalbart vackert. Nu senast, till exempel, till Yosemite. Start vid halv fem, ut på Interstate 5, över bergen i Santa Clarita med berg-och-dal-banorna vid Magic Mountain på vänster hand. Röda och fina stålskelett mot eftermiddagshimlen. Inte helt olika Golden Gate-bron uppe i San Francisco. 

Sedan den långa uppförsbacken där vägen delar sig i två armar som slingrar sig runt varandra. Plötsligt har man mötande trafik på höger sida istället för som vanligt till vänster. Tur att det är så många filer och en ständigt flytande ström av bilar att bara glida med i - annars skulle man kunna tänka tanken att man kommit över på fel sida. Väl uppe passerar man Pyramid Lake, en av många vattenreservoarer som förser den stora staden med dricksvatten. 

Vägen böljar fram genom bergen i långa bågar. Också landskapet är mjukt och vackert. De runda kullarna vid Gorman riktigt lyser i kvällssolen. Stora fält av gula blommor varvat med blå fläckar av lupiner här och där. Fläckarna är nog säkert stora som en sjurumslägenhet på Östermalm - man tappar perspektiven när landskapet är så mäktigt som här. Och inte går det att fotografera heller när man sitter i bilen i 75 miles per hour. Bilderna skulle bara bli platta och intetsägande. Lika bra att bara minnas istället.

Förvarningen inför nerfärden i Central Valley består av en Brake Check Station - alla truckar (det utrikiska ordet för lastbilar) måste kolla sina bromsar här. Om bromsarna trots allt skulle ge upp halvvägs ner så finns det så kallade Runaway Truck Ramps - avfarter från motorvägen både åt höger och vänster som slutar i en uppbyggd uppförsbacke och en jättelik sandhög. Ser ut som en skidhoppbacke uppbyggd av jord, ungefär. Skulle gärna vilja se en sådan användas - det är nog en spektakulär syn.

Väl nere i Central Valley byter etern skepnad. I LA är radiostationerna många och väldigt urbana. I bergen skrapar det mest i bilhögtalarna, men väl nere på platten igen blir ljudet kristallklart. Spansktalande stationer varvas med religiösa kanaler. Men framförallt allt dominerar countrymusiken. Avnjuter titlar som Boogie Woogie Choo Choo Train med gruppen the Tractors - sådana låtar skulle ALDRIG spelas på streetsmarta radiostationerna i LA. Men på något vis passar det härnere. Det hela smälter samman i en audiovisuell upplevelse - kostängsel, vattentorn på höga ben, och Union Pacifics boskapsvagnar och disellok i siluett mot solnedgången på den fullkomligt platta slätten. Det är fint!

Yosemite

Ännu en helg och ännu en mer eller mindre vansinnig resa - bestämde mig torsdag eftermiddag för att åka till Yosemite och fotografera. Vädret skulle ju bli strålande, så varför inte slå till. Ringde och bokade ett canvastält - det fanns gott om plats i ouppvärmda sådana. Bokningspersonalen hintade om att det kunde vara rätt kyligt, så jag tog med mig sängöverkastet från mitt sovrum i brist på sovsäck... 

Framme efter 5 timmars bilresa - långt, men definitivt värt besväret. Ägnade lördag och söndag morgon åt att strosa runt och plåta i det fina gryningsljuset, sedan frukost strax innan buffen stängde kl 10 och därefter vandring. Om man gillar att klippa höjdmeter så finns gott om utmaningar här. Dalen är nästan helt platt och omgiven av nästan 1000 meter höga granitklippor. En del granitskållor är nästan overkliga - så höga och så mäktiga. Som hämtade ur någon fantasyfilm, där scenografen fått alltför fria händer och för stor budget.

Bilder säger mer än tusen ord, så här kommer några sådana.

M*A*S*H

Mycket häromkring handlar ju om film och TV. 

I byggnaden alldeles bredvid jobbet pågår ibland filminspelningar - det ser verkligen ut som man föreställer sig en filminspelning. Ett antal lastbilar med rekvisita står utanför - hela garderober med kläder rullas fram och tillbaka på vagnar. Matservice ur skåpbil med ena sidan uppfälld som tak över bardisken, osv, osv. Dessutom skyltar man med hemliga kodnamn. Man vill givetvis inte avslöja vilken film det är som spelas in här och nu - så skylten ute på gatan förtäljer studionamnet och filmens kodnamn. "Slam dunk", stod det nu senast. Undrar vad det kan vara - Conan Barbaren IV kanske...???

Man kan också mer eller mindre ovetande också ramla på så kallade "set" ute i naturen - inspelningsplatser för filmer eller TV-serier. Under söndagspromenaden i Malibu Creek State Park noterade jag plötsligt namnet "MASH set" på kartan. Mycket riktigt - här spelade man alltså in den klassiska TV-serien under 70- och 80-talen. Området påminner tydligen starkt om Korea, med branta, buskklädda berg runt en platt dalbotten. Bifogar länken till MASHs intro här, så ni kan komma i stämning....

Fältsjukhuset var borta. En enkel skylt upplyste besökaren om platsens kulturella betydelse. Två rostiga bilvrak var allt som fanns kvar av rekvisitan - en jeep och gammal ambulans, Jag gissar att dock att detta var just den ambulans som förekommer i introt och som man därmed sett hundratals gånger på TV som liten. Det var nästan så man kände en fläkt av historiens vingslag när man nuddade den rostiga plåten med fingrarna :-) 

Det var alltså här som Radar, Hawkeye, Hot Lips och andra sprang omkring i fältuniformer under årtionden, så att vi därhemma framför TV-apparaterna kunde få oss ett gott skratt och en och annan moralpoäng om kvällarna. 

Bifogar bild från platsen tagen i söndags - så ni också kan jämföra era minnesbilder med verkligheten. Visst är det samma ambulans!

Kvällsljus

Normalt brukar jag inte fotografera ut genom flygplansfönster, men ikväll gjorde jag ett undantag. Det var sagolikt vackert när vi närmade oss LA i solnedgången. Har varit i Sunnyvale över dagen, och åkte hem med 6.10-planet från San José. Man såg tydligt bergsveckningarna i släpljuset, inklusive det skarpa veck som utgör "the fault line" - skiljelinjen mellan kontinentalplattorna som gör att det tid efter annan uppkommer jordbävningar här. 

Bilden visar inflygningen mot Burbank - eller Bob Hope Airport, som flygplatsen numera heter. Längst upp sykmtar Simi valley och därunder berg med diverse mer eller mindre övergivna oljekällor och raffinaderier. Allt är ännu så länge grönt och fint, och kontrasterar bra mot Southwests rödvitblåa flygplansvinge. Om några månader kommer allt att vara brunt och sönderbränt, säger de som vet. Våren är en bra tid att vara här.

TV-program

Nog kände jag till att de flesta TV-program numera inte är lokala, utan sprids över världen. Tydligen köps och säljs programkoncept på speciella mässor, där TV-folk från olika länder studerar varandras program och funderar på om huruvida det skulle funka i hemlandet eller ej. 

Så Robinson heter (eller hette) Survivor här, och nu berör Dancing with the Stars nationen djupt - till och med nyhetsankarna på de nationella TV-kanalernas morgonsändningar småpratar om vem som blev utröstad ur gårdagskvällens program, och om detta var rätt eller ej. 

Men återigen blev jag förvånad när jag kom hem ikväll och knäppte på TVn. Antiques Roadshow pågick för fullt. Jag trodde minsann att Antikrundan var ursvenskt och väldigt lokalt hemmavid. Semesterlediga människor i långa köer genom den svenska sommaren i Byske eller Målilla, med gökur och stolar som Gustav V möjligen suttit på i högsta hugg. Värderingar som antingen är skyhöga eller som folk stoiskt accepterar med gråten i halsen.

Prylarna här är mer klänningar från 20-talet, autografsamlingar från astronauter och basebolltröjor från 1964. Och så dom som tappade sin fina tyska porslinsurna i golvet medan de väntade i värderingskön. Och stora delar av programmet ägnades åt att försöka auktionera ut en ny Subaru, med begränsad lycka - förstod inte riktigt kopplingen där.

Men på söndag börjar en ny serie, sa trailern efter programmet. Carrier - om det dagliga livet ombord på ett av hangarfartygen som patrullerar världshaven. Undrar just om detta koncept når Sverige och vilken form det i så fall kommer att ta sig - eller det kanske redan finns - nån' som vet?

Livet är inte bara öken...

...det finns andra typer av områden att vara ute och gå i. Boken 82 great day hikes around Los Angeles ger många bra uppslag. Och samkör man det med vad kollegorna talar om så hittar man rätt bra terräng även i närområdet. Jag har som ni märker ett visst behov av att få komma ut och andas luften ett tag på helgen, speciellt när man framlever sina dagar inomhus på jobbet, instängd i bilen i bilkö eller i någon annan konstgjord miljö.

Malibu Canyon erbjuder trevliga vandringar bara 15 minuters bilfärd från bostaden. Grönt och fint - och ännu mera blommor. Kolla stigen på nedre delen av den stående bilden. Den missar man inte. Och längre upp på kullarna så växte snåren och grönsakerna mig över huvudet - men stigen gick fortfarande att följa ganska lätt. De flesta "trails" är väl utmärkta och ordentligt upptrampade.  Det är bara om man kollar på annat som man går fel...

Det är lite kallt och regnigt i några dagar nu, men alla verkar rätt glada för det. Tids nog kommer det att bli torrt och varmt så det räcker och blir över. Våren är en klart fin tid att vara här.

Joshua Tree

Ända sedan Baltimoretiden har jag velat åka till Joshua Tree. Då såg jag förföriska bilder i kataloger på solbelysta berg och kaktusar i en öken långt borta. Och i söndags var det äntligen dags att förverkliga drömmen. Uppstigning 05 och bilfärd i drisslande regn i tre timmar. Regnet gör vägarna hala, så största försiktighet anbefalles på motorvägarna. Bilförarna här är ovana vid halka. Ibland är det uppehållsväder sju månader i sträck, och då kan det vara svårt att komma ihåg hur man gjorde när man körde försiktigt..

Nåväl - jag rullade in i parken vid 8-tiden på morgonen med siktet inställt på vandringsleden Boy Scout Trail. Passande namn, ty jag mötte ett par scoutgrupper och några andra lösa vandrare på väg ut ut vildmarken när jag klev in i den samma. De hade tältat några kilometer in i öknen - och säkert spanat på stjärnhimlen om natten innan de kröp ner i sina sovsäckar för att undgå nattkylan. Västra delen av nationalparken Joshua Tree ligger på drygt 1000 meters höjd, och det kan bli ordentligt kallt här nattetid - samtidigt som det kan vara olidligt varmt dagtid om sommaren.  

Mars/april är en bra tid för besök är, ty då kan man också få se vårblommor och blommande kaktusar. De trädliknande Joshua Treekaktusarna hade gräddvita blommor, och enstaka småkaktusar hade röda, skära eller gula blommor. Leden var rätt lång och jag var väl ute och knatade en 6-7 timmar iallafall innan jag kom tillbaka till bilen för mera motoriserat utforskande av andra delar av parken. 

Trots den tidiga starten kunde jag inte hålla mig från att dröja kvar ända till kvällen och se mörkret falla och stjärnorna tändas. Det blev en mycket lång dag - men det var det värt. Enda missödet bestod i att jag blev attackerad av en kaktus (!). Jag stod och plåtade i lugn och ro när en del av en kaktus kom rullande längs marken och fastnade i sockan strax ovanför kängkanten. Den lilla taggbollen hade slitit sig från moderplantan och rullat ut på egen hand i den hårda vinden. Taggarna har hullingar och det är inte lätt att få bort dem när de väl fastnat. Det blev en förvånansvärt blodig historia, och dagen efter märktes en ordentlig svullnad runt "bettet".

Bilder säger ju mer än 1000 ord, så här ovan kan man se ur det hela såg ut. Dessutom har jag hört kommentarer om att bloggen är lite väl bildlös - skall försöka råda bot på detta framgent. 

Jag höll ju på att glömma prärievargarna... Plötsligt kom bara två stycken sådana traskande och korsade min väg cirka 10 meter bort. De var inte alls rädda utan kollade bara lite lojt på mig när de småsprang förbi . Lätt chockad fick jag upp kameran och tog en bild.